Hon lever

Jag lever! Knappt, men jag lever. Ska försöka göra en lång historia kort.

Tog en (vad som skulle bli en väldigt kort) paus från bloggandet, då det enda jag gjorde var att jobba och sova. Så jag tänkte att när dagen kommer då vi ska flytta ska jag sätta igång igen. När vi vaknade på morgonen (i fredags) så känner jag att min hals inte riktigt är med på noterna. Men vi kämpar med att packa de sista lådorna och bär ner allt i trapphuset. Flyttgubbarna kommer och är helt chockade över hur flitiga vi varit. Allt går smärtfritt och vi kommer till våran nya underbara lägenhet. Vi sparade in minst en timme på att göra halva jobbet själva, innan de ens kom, sa de. Det var härligt. Då de ville ha 1000:-/timmen.

När vi sedan landat och fått det mesta på plats börjar min näsa täppas igen och jag pratar mer nasalt än Fran Fine. Lördagen kommer och sjukdomen är nu ett faktum. Jag hostar, nyser och fräser. Ligger mest i sängen förutom när jag hämtar mer Ipren, Echinagard och Strepsils.

Hostan ger inte med sig så jag går till läkarn. Som lugnt berättar att sjukdomen är påväg bort men skriver ut hostmedicin så jag ska kunna sova. (jag hostade så mycket att inte ens JP kunde sova). Tar medicinen innan jag ska gå och lägga mig och känner mig okej.

På morgonen vaknar jag av att jag mår fruktansvärt illa. Magen rullar runt och det vattnas i munnen. Springer upp och spyr och känner mig svagast i världen. Ringer till läkaren och berättar vad som hänt och hon säger att jag förmodligen inte tål medicinen. Jag som aldrig varit allergisk mot något i hela mitt liv. Det är nu lunchtid och jag har inte fått i mig någonting att äta. Jag är så uttorkad och dricker då ett halvt glas vatten. Det dröjer inte många minuter fören det också kommer upp. Jag ringer då, rädd, till läkarn igen. Hon tycker att det verkar konstigt och ber mig bara dricka två klunkar av vätska. Att jag måste hålla koll så att jag inte får några utslag, då kan det vara allvarligt. Hjälp! Jag dricker två pyttesmå klunkar med juice och lägger mig i sängen. Vågar inte äta eller dricka något mer på hela dagen.

När min älskling kommer hem springer han ner till apoteket för att köpa den nya, mildare, hostmedicinen. Han köper även coca-cola (läkaren sa att jag skulle dricka det, för att det är bra med socker) och middag, ifall jag skulle våga prova.

Jag håller på att dö av törst och får i mig några klunkar mjölk. (tror det var det godaste jag druckit på länge) Klarar att äta lite middag så jag fick tillbaka lite krafter.

Vaknade för ett tag sen och känner mig en aning bättre. Hostar fortfarande upp gula monster och min kropp känns som gelé. Men jag lever.

Något annat som också lever (sitt egna liv) är mitt hår. Att leka sjukstuga i flera dagar resulterar i hemmagjorda dreads. You like?