Rock it

En helt vanlig måndag. Står på jobbet och packar upp varor tillsammans med Anna. Hon var lite stingslig idag och ville promt ha på någon rockmusik. Det dröjer inte länge fören det kommer in en kille som hade nitar överallt, stora solglasögon, som mest liknade tefat, och en röd kilt på sig. "Wow, TAKIDA! Härligt med bra musik!" Utrbrister han. Jag tänkte att det var allt han ville meddela oss, men jag hade fel. Han står kvar, i vad som kändes som iallafall 20 minuter, och pratar om ALLT. Jag blir väldigt fascinerad av människor som bara kan gå fram till folk och bara prata. Som den nervösa lilla råtta jag är så tittar jag storögdt på Anna och tycker mest att han verkar läskig. Anna skrattar mest. När han sedan gått (efter att ha gett mig Marilyn Mansons självbiografi samt adressen till hans hemsida) så börjar jag prata på om hur skum han var och att han säkert hade lagt in en sökare i boken och kommer följa efter mig hem. Anna morrar till och säger att ALLA norrlänningar minnsan är sådär trevliga. Att han bara var vänlig och det är bara jag som tror det värsta om folk. Tji fick jag?

Ah, det var säkert så. Han var nog ofarlig. Men det gäller att vara på sin vakt?

Han kom in en gång till sen. Han ville visa vad han hade gjort med sin frisyr. Jag förstod inte vad han menade först. Sen pekade han ännu en gång mot huvet och sa: "ja, jag fixade det med mascara!" Då har han alltså gått in i någon stackars butik och målat hela skallen med en av deras mascaraprover.. Ja, han var väl inte den vassaste kniven i lådan precis.