När allting känns värdelöst är det tur att man har vänner som gör allt för att göra en glad igen. Den som bör känna sig träffad denna gång är Anna. Hon märkte på mig att jag inte var mitt vanliga glada jag och bestämde sig för att göra något åt saken.
Så hon slet loss ett glittrigt hjärta (hoppas inte chefen läser det här) från något hårband eller liknande och sa att jag var hennes hjärta. Hur sött var inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar