Skräck

Alltså.. Jag tycker inte alls om skräckfilmer. Jag hatar att bli skrämd! Sen har jag en sådan otroligt livlig fantasi att jag inte kan släppa filmen jag just sett. Näe, jag bär med mig den i flera veckor efteråt. När jag är själv hemma, eller när jag är påväg någonstans ensam så spelar jag upp olika scenarion som handlar om spöken och monster som ska äta upp mig. Det låter kanske komiskt nu, men det är det inte.

Efter att vi såg den där filmen om speglar. Minns inte alls vad den hette, men den handlade om att det var någon ond ande som hade fastnat i en spegel. Denna onda ande ville såklart komma ut och gjorde hemska saker med folk som såg sig själv i spegeln. Ja, nu när jag skriver det, hör jag hur löjligt det låter. Men tror ni att jag vågade titta in i en spegel efter det? Nej. Det tog mig säkert 2-3 veckor innan jag gjorde det igen.

När jag hade sett The ring på bio för första gången. Och sekvensen med tvn som surrar i svartvitt med myrornas krig innan en långhårig tjej kliver ur tvn och skrämmer dig till döds. Ja, vi kan ju bara säga att jag knappt vågade sätta på min egna tv på månader efter det.

Och det här kan ju låta rätt så gulligt i teorin. Men förstår ni att det inte funkar att leva med det här handikappet? För det är precis vad det är. Varför kan jag inte kolla på en skräckfilm som en normal människa? Skrika till när mördaren springer fram i bild, eller hoppa till när ljudet blir sådär obehagligt högt? Kan det inte bara räcka så? Näe, inte för mig. Jag bär med mig filmen under armen var jag än går. Och såfort jag är själv, så råkar jag tänka på något läskigt och så vips så spelas de läskiga scenerna upp för mig.


Behöver jag säga att jag inte ens övervägde till att kolla på The Grudge, själv, när den gick ikväll?