Om livet ändå vore en schlager

Nu har jag gråtit av mig.
Jag är en såndär känslig jävel som gråter till allt som har ett olyckligt eller lyckligt slut. Idag var det ett bådeoch-slut. Jag kollade nämligen på Livet är en schlager. Det är ju jättelyckligt att hon blir vän med sin cp-skadade vän igen, och att hon vinner hela tävlingen. Att hennes bror som är transvestit äntligen får se henne på scenen med klänningen han har sytt. När hon sjunger de sista tonerna så vinkar han hejdå och dör. Ingen KAN INTE gråta då. Jag grät som om jag skulle varit där. Det var så vackert, så sorgligt. Ah..

Det tar en stund för mig att komma in i verkligheten igen. I några minuter så känner jag mig helt tom. Samtidigt som jag känner mig helt fylld av denna lycka.

Är jag knasig? Ah, vi måste nog sluta här.