Att komma till insikt

Jag har hört historier om när folk är så fulla att de missar att gå av tunnelbanan när det är dags att gå hem. Men jag har aldrig förstått hur detta har kunnat inträffa.

När jag själv är påväg hem så sitter jag nästan och räknar stationer innan det är dags för mig att kliva av. Tills idag.

Jag sitter på tunnelbanan. Har precis vinkat av Jessica (kolla, hon GÅR att lära) som ska byta tåg och sätter i lurarna och pumpar igång Britney. Sitter där och sms:ar, ringer något samtal, men mest av allt så rockar jag till brittan i min ensamhet. Efter ett tag så börjar mannen framför mig att kolla ut genom fönstret för att se vart han är någonstans. Jag, som är helt säker på att vi är cirka tre stationer innan jag ska gå av, ska precis berätta för honom vilken station vi är på, märker att alla i hela vagnen går av. Vi har nu nått slutstation.

Fan! Jag ringer upp min pojkvän och berättar vad som precis har skett. (det här med att jag har skrattat åt honom tusen gånger när han har gjort samma sak var inte längre viktigt.)

Nu är jag hemma i trygghet och jag ber om ursäkt om jag någonsin har varit nerlåtande mot någon som glömt tid och rum. Att glömma vart man ska gå av kanske inte är så kontigt iallafall.